Jag gillar Danmark. Ett vackert land med trevliga invånare och trivsamma faciliteter. Att njuta en stilla pilsner nere i Nyhavn eller ta ett varv på Louisiana tillhör mina absoluta favoritsysselsättningar. Kanske är det dock inte dessa förehavanden man åsyftar när man talar om den ”danska modellen”. Den som brukar kallas ”flexicurity” – den danska arbetsmarknadsmodellen.
Modellen har kommit i fokus sedan Danmark utmärkt sig som ett land som på ett märkbart sätt lyckats minska sin arbetslöshet under den senaste dryga tioårs perioden. Härtill noteras en relativt låg ungdomsarbetslöshet och en hög rörlighet på arbetsmarknaden. Den danska flexicurity-modellen påstås förena en hög grad av flexibilitet på arbetsmarknaden – ”flexibility” – med ett utvecklat socialt skyddsnät vid arbetslöshet – ”security”. Filosofin bygger kort och gott på en uppfattning att näringslivet är föränderligt och att både företag och medarbetare är kapabla och villiga att söka sig nya vägar. En hörnsten är därför att det ska vara så enkelt och riskfritt som möjligt för en arbetsgivare att anställa samtidigt som risken för den anställde av att återkommande byta jobb också ska vara låg.
Jag är inte man att bedöma huruvida flexicuritymodellen bidragit till den relativt sett låga arbetslösheten i Danmark, men klart är att rörligheten på den danska arbetsmarknaden är hög. Man vågar säga upp sig. Och man gör det i förlitan på att få nytt jobb. Ingredienser som jag på något sätt tror är sunda.
Funderingar kring den svenska arbetsmarknaden ”poppar upp” efter en höst och vinter präglad av vid det här laget välbekanta avtalsförhandlingar enligt den ”svenska modellen”. För exempelvis industrins del, som man brukar säga sätter märket för övriga avtalsområden, kan konstateras att parterna enats om nya avtal innebärande löneökningar på 3,0 procent över 14 månader vilket ger en årskostnad för företagen på 2,6 procent.
Den ”svenska modellen” i all ära, men jag tror på sikt att det vore sunt om en del nya komponenter kom att få betydelse på arbetsmarknaden. Jag säger inte att det handlar om att anamma ”flexicurity” fullt ut, men möjligen att vara öppen för lite nya tankar och idéer. Eftersom företagen runt i kring har olika förutsättningar måste det finnas bättre möjligheter att sätta löner och komma överens lokalt, på det enskilda företaget.
