Småföretagarbloggen
Ekonomi

Ska man vara rädd för inkomstomvandling?

I tisdags anordnade Företagarna tillsammans med Grant Thornton ett välbesökt frukostseminarium i Stockholm, om beskattning av ägarskiften i mindre företag. Seminariet finns att se på Företagarnas Facebook-sida. Utgångspunkten från Företagarnas sida var den rapport vi släppte om frågan i höstas (se också tidigare blogginlägg).

Vid seminariet medverkade bland andra Einar Mattssons vd Stefan Ränk, och Karin Ljudén, näringslivsutvecklare i Älvdalens kommun, och talade om hur ett familjeföretag hanterar ägarskifte respektive hur kommuner kan underlätta fungerande ägarskiften.

Intressanta kommentarer gavs också av Leif Jakobsson, statssekreterare på Finansdepartementet för skattefrågor. Jakobsson inledde med att klargöra att han tycker att Sverige skulle må bra av fler ägarledda företag, för att sedan komma in på skälen till 3:12-reglernas utformning.

Inkomstomvandling…

Sedan 1991 har Sverige ett dualt skattesystem, där inkomster av kapital respektive tjänst beskattas i olika skatteskalor. Förvärvsinkomster beskattas progressivt – med världens högsta marginalskatter – medan kapitalinkomster som grundregel beskattas proportionerligt med 30 procent (vilket även det är högt internationellt sett), men i vissa fall med 25 eller 20 procent. Ett av syftena med 3:12-reglerna är att styra beskattning av inkomster för delägare i fåmansföretag.

ESV har i sin senaste prognos för de offentliga finanserna ett intressant fördjupningsavsnitt om hushållens inkomster från utdelningar från fåmansföretag. Statistiken konstaterar – i likhet med 3:12-utredningen, se nedan – att utdelningarna ökat påtagligt det senaste decenniet, att de har ökat både bland individer med stora och små utdelningsinkomster, att ett mindre antal personer har betydande utdelningsinkomster, men att nästan sex av tio som fick utdelningsinkomst 2016 hade en utdelningsinkomst under 200 000 kr.

Anledningen, som Leif Jakobsson nämnde vid seminariet, till att 3:12-reglerna begränsar möjligheterna för fåmansföretagare att ta ut hela utdelningen som kapitalinkomst, är spänningen mellan skattesatserna för förvärvsinkomster och kapitalinkomster. Risk föreligger, framhöll Jakobsson, för inkomstomvandling – att skillnaderna i skatt innebär drivkraft att söka ta ut överskott i fåmansbolag som utdelning hellre än lön. Denna risk angavs som skäl till varför regeringen i 3:12-utredningen, när det gällde att förbättra villkoren för ägarskiften, inte ville gå längre vad gällde att minska kraven på att företagets kapital måste ligga i träda och företagsledaren vara passiv under en ”karenstid” inför ägarskifte.

”Det finns inget optimalt sätt att lösa spänningen – det här är elefanten i rummet. Skulle man ha samma skattesats, visst, men det är en lång väg dit. Det vi har lagt fram är balanserat”, sa Leif Jakobsson.

… ett ovanligt djur

En del kritik har riktats de senaste åren mot 3:12-reglernas utformning, utifrån möjligheten för i synnerhet delägare i vissa sorters företag (ibland talas det om ”partnerbolag”) att inkomstomvandla.

3:12-utredningen konstaterade, med stor tydlighet, att det inte går att mäta hur mycket inkomstomvandling som faktiskt äger rum (se SOU 2016:75, avsnitt 3.4). Utredningen ansåg trots detta att ”det finns flera förhållanden
som talar för att regelförändringarna under senare år lett till att utrymmet för inkomstomvandling ökat”. De regelförändringar som åsyftas är de ändringar i 3:12-reglerna som genomfördes 2005-06.

Utdelningarna från fåmansföretag har ökat under åren sedan dessa reformer, vilket utredningen redovisade. Samtidigt ökade också skatteintäkterna från dessa utdelningar (se tabell 6.11 i 3:12-utredningen). Det kan vid första anblick tyckas motsägelsefullt, eftersom reformerna 2005-06 innebar att skattesatsen sänktes på utdelningar inom gränsbeloppet, men om man beaktar teorin om Lafferkurvan och dess tillämpning på det svenska skattesystemet blir skälen tydligare. ”[D]e reformer som skett i syfte att stimulera nyföretagande och göra det mer attraktivt att driva företag har varit lyckade även ur ett strikt statsfinansiellt perspektiv”, som några av näringslivets experter i utredningen konstaterade i sitt särskilda yttrande.

I en intressant rapport från IFAU från ifjol konstateras likaså att det går att ha olika höga skattesatser på inkomst från arbete respektive eget företag, och fortfarande få lika höga skatteintäkter eller högre till staten, eftersom grupper som är känsliga för höga marginalskatter troligen arbetar mer då skatten blir lägre. Inkomstomvandling är nämligen förknippat med fasta kostnader. Det säger kanske sig självt att det inte är friktionsfritt att frångå löneinkomster för att istället få dem som fakturerade inkomster till sitt fåmansföretag. I teorierna om inkomstomvandling bortses dock ofta från detta.

Inte så farligt ändå?

Innebär en delägares arbete i företaget en förädling av företagets värde eller en produktion som delägaren ska erhålla lön för? Gränsen går inte att fastslå – och det går därför inte att avgöra när ”inkomst börjar omvandlas”. Vid något läge övergår dock med ”3:12-logik” den önskvärda småföretagaren till att bli en inkomstomvandlande fåmansföretagsdelägare. En delägare i ett bolag med god lönsamhet och hög soliditet går från att ses som företagsbyggare till potentiell skatteplanerare.

Som synes ovan kan ökade incitament för delägare att ta utdelningsinkomster leda till ökade skatteintäkter. Inkomstomvandling kan därför inte avfärdas som något som alltid måste motarbetas ur fiskalt perspektiv. Det råder också så gott som konsensus om att fler små och växande ägarledda företag är önskvärt – dessa företag står för stor del av jobbtillväxten och innovation i ekonomin.

Risk för ökad inkomstomvandling citeras återkommande som skäl till varför man inte kan genomföra alltför långtgående förbättringar för småföretagare; så även vad gäller ägar- och generationsskiften. Men om drivkrafterna för företagande, investeringar och arbete bland högproduktiva kan stärkas genom reformer där förvisso möjligheterna till inkomstomvandling samtidigt ökar, så kan det vara ett ”pris värt att betala”.

En annan väg att gå vore förstås att sänka de höga marginalskatterna på förvärvsinkomster. Då skulle hela 3:12-systemet kunna fasas ut. Men dit är det kanske en bit.