Småföretagarbloggen
Ekonomi

Skattereformers politiska logik

Skatternas nivåer och vad som beskattas hör till de mest centrala politiska konfliktytorna. Skilda ståndpunkter på skatteområdet är ett sätt att markera politisk position mot sin motpart, och det ses allmänt som vedertaget att ha en värderingsbaserad, inte teknisk, grund för sina åsikter om vad som ska beskattas och hur mycket.

Intressant nog gäller näst intill det motsatta i fråga om hur reformer av skatterna ska ske. Att efterlysa en ”bred skattereform” ses nästan alltid som en signal om ansvarstagande, medan det betraktas som opportunt och särintressesbetonat att verka för ideologiskt grundade men lättare uppnåbara förändringar, i synnerhet om det handlar om mer avgränsade områden inom skattesystemet.

Att efterlysa en stor skattereform är lockande, eftersom det signalerar ansvarstagande och vilja till kompromiss, utan att samtidigt förpliktiga till särskilt mycket och utan att behöva hantera målkonflikter.

Såväl arbetsmarknadens parter som S, L och C ställer sig positiva till en bred skattereform, och även MP och SD har tagit några steg i dansen. TCO höll nyligen ett seminarium om möjligheterna till en ny bred skatteuppgörelse, utifrån en rapport med ett förslag till skattereform framtagen av ungdomsförbunden till S och L gemensamt.

1990-91: det svåruppnåeliga idealet

Den gängse utgångspunkten för omfattande skattereformer är ”århundradets skattereform”, som skedde 1990-91, orkestrerad av S och dåvarande FP. De flesta har idag hygglig koll på vad reformen utgick från och innebar: sänkta marginalskatter, sänkt bolagsskatt, dualt skattesystem, bredare skattebaser, ökad likformighet, färre undantag, mindre incitament till kraftig belåning.

Självklart är det lockande att söka koppla sina förslag idag till en reform som allmänt anses ha varit lyckad. Men att ta reformen 90-91 som utgångspunkt idag missar att läget är helt annat nu:

  • ”Mitten” i politiken är annorlunda – C och L ligger avsevärt mycket längre från S i ekonomisk politik.
  • EU-inträdet och ytterligare internationalisering – bl.a. OECD ökade aktivism på skatteområdet och de större möjligheten till globala kapitalflöden – gör att Sverige inte kan fatta ekonomisk-politiska beslut utifrån enbart den inhemska kontexten på samma sätt.
  • Omfattande förändringar av skattesystemet har skett under det senaste dryga årtiondet (avskaffande av arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatt, så gott som avskaffad fastighetsskatt, jobbskatteavdrag, sänkt bolagsskatt m.m.), vilket gör att det inte finns lika mycket ”pengar att hämta” genom ytterligare skattereformer.

Neutraliteten som ingen har sett

Något annat som ofta anförs som en grund för skattereform är ”neutralitet”: ett ideal där sådant som differentierade skatte- och momssatser har avskaffats i möjligaste mån. Men inget skattesystem är någonsin ”neutralt”, eftersom det alltid går att bedöma systemets utfall och effekter utifrån olika grundvärden, samt över olika tidsperioder, och alla skatteregler ytterst grundas i vissa politiska värderingar (läs förarbetena, om du tvivlar).

Skulle exempelvis enhetlig (”neutral”) momssats, som sannolikt skulle innebära höjd moms på t.ex. mat, ”slå” mot låginkomsttagare, som lägger större del av sin disponibla inkomst på mat och därmed skulle betala högre skatt än idag, allt annat lika? Högre skatt på kapitalinkomster skulle kanske kunna sägas öka neutraliteten i skattebehandling mellan inkomst av tjänst respektive kapital – men Sverige har redan idag höga kapitalskatter jämfört med omvärlden, och att höja dem ytterligare skulle kunna minska neutraliteten sett ur ett internationellt konkurrenskraftsperspektiv. Och hur ska man utforma en fastighetsskatt som av alla som behöver betala den upplevs som neutral?

Nej, det där med neutralitet är svårt att kombinera med det faktum att skattesystemet i högsta grad förblir ett politiskt verktyg. Det går inte att undgå även i debatten om skattereform. SSU, som tillsammans med LUF slog på stora trumman härom månaden om deras gemensamma förslag till ”blocköverskridande” skattereform, anser t.ex. att jobbskatteavdragen är ”orättvisa” och skulle aldrig kunna tänka sig att sänka skatter på kapital.

Att med sådana utgångspunkter försöka anföra tekniska och nationalekonomiska argument (bolagsskatt är exempelvis en ytterst skadlig skatt rent samhällsekonomiskt, visar forskningen – men den kommer av politiska och internationella skäl sannolikt att vara kvar under hyggligt överskådlig framtid trots det) röner sannolikt inte framgång. Det rådande paradigmet är och kan väntas förbli att skattesystemet är en politisk fråga mer än en teknisk – och även inom paradigmet behöver politiska avvägningar göras (ska man vid utformande av skatteregler till exempel prioritera att handlingsdirigera eller skydda skattebasen?).

Det är värt att ha i åtanke att reformen 1990-91 genomfördes mellan val, utan att något av de ingående partierna hade gått till val på det (snarare tvärtom: inför valet 1988 hade utrikesminister Sten Andersson (S) sagt att FP-ledaren Bengt Westerberg hade en ”felprogrammerad hjärna” på grund av FP:s förslag om lägre marginalskatter), och i stor utsträckning utan offentlig debatt. Kanske är det vad som krävs – men vem skulle förorda det offentligt?

Banner