Småföretagarbloggen
Arbetsmarknad

Professorns och praktikerns samtal

I fredags fick jag förmånen att ta en fika med en av mina idoler. I måndags deltog jag nämligen i en konferens som arrangerades av Delmi, Delegationen för migrationsstudier, och IFAU, Institutet för arbetsmarknad- och utbildningspolitiskt utvärdering, vilket i sin tur ledde till att jag fick möjligheten att ta en fika med en av Sveriges mest kända nationalekonomer och experter på arbetsmarknadspolitik – professor Anders Forslund. Samtalet resulterade i flera intressanta reflektioner…

Ointresserade politiker

För det första verkar politiker generellt vara ointresserade av den forskning som bedrivs hos IFAU. Tjänstemännen på berörda departement har förvisso rutiner för att inhämta IFAU:s kunskaper, men under åren verkar det faktiskt som om moderaterna varit mest intresserade. Det förvånade mig mycket, eftersom många socialdemokrater anser att arbetsmarknadspolitiken är deras paradgren. Kanske är de så förblindad av gamla fornstora dagar att man glömt vikten av att uppdatera sig på vad dagens samhälle behöver.

Värdet av utvärdering och effekt

Samtalet med Anders Forslund påminde mig också om vikten och värdet av mätbara resultat. Arbetsförmedlingen kostar 91 miljarder varje år, om man inkluderar alla transfereringar (bidrag). Det är en enorm summa. Lägg därtill socialbidrag samt alla arbetsmarknads- och utbildningsinsatser som kommunerna investerar i för att få arbetssökande ut i jobb – så är kostnaden troligen det dubbla.

Jag anser faktiskt att många arbetsmarknadsinsatser är värdelösa. Detta trots att jag jobbar med just arbetsmarknadsinsatser. Det saknas ofta utvärdering och uppföljning, än mindre är det fokus på resultat och effekt. Många av de resultat som jag följer internt i vår verksamhet (som t.ex. antal deltagare i jobb eller på anställningsintervju per vecka) är nyckeltal som vi själva valt att följa. Inget som våra offentliga kunder kräver.

Fullt av kontraproduktiva åtgärder

I många fall kan arbetsmarknadsinsatser till och med vara kontraproduktiva, eftersom de skapar inlåsningseffekter för den enskilde individen. ESF-projekt där pensionärsföreningar arrangerar språkcafé eller när fotbollsföreningar arrangerar mentorskap för nyanlända är visserligen nytänkande och inspirerande. Men frågan är om det ger någon varaktig effekt annat än att det blir ett trevligt minne – vilket i och för sig inte ska underskattas. Samhället avsätter stora summor skattemedel på dylika arrangemang och det är trots allt pengar som skulle kunnat användas till mediciner inom vården eller fler lärare i skolan.

Vad är det vi avsätter skattemedel till? Och vad är effekten av våra insatser? Fick någon ett jobb? Lärde hen sig svenska? Kunde personen gå från sjukskrivning till deltidsarbete? Vi måste våga utvärdera och reflektera över var vi lägger våra gemensamma skatteresurser. Därför är IFAU:s insatser så viktiga.

Forskare och praktiker är rätt ense

Den viktigaste reflektionen från mitt samtal med Anders Forslund är ändå att forskarna och vi praktiker med erfarenhet från fältet faktiskt är väldigt överens om vilka centrala fundament som är avgörande. Här är de i korthet:

  1. Personaltätheten är en framgångsfaktor. En jobbcoach eller handledare som har 20 arbetssökande att stötta och hjälpa lyckas bättre än den som har 250 (det senare inte är ovanligt för en handläggare på AF, medan det första snarare ligger i linje med hur det ser ut hos privata aktörer).
  2. Det nationella greppet är viktigt. Allt fler kommuner hittar på lokala initiativ och driver egen arbetsmarknadspolitik – ofta i ren frustration över den missnöjdhet som finns över AF:s insatser. Det är både svårt att utvärdera och kvalitetssäkra lokala projekt. Det skapar också en osäkerhet för både arbetsgivare och arbetssökande när det finns olika aktiviteter och ramverk på olika orter. För nationella arbetsgivare skapar det en ogenomtränglig situation, vilket i sin tur slår på deras förutsättningar att hjälpa dem som står långt från arbetsmarknaden.
  3. Enklare och färre former av lönesubventioner. Idag finns en stor flora av lönebidrag och andra former av subventioneringar av arbetsgivarens lönekostnad. Riktas lönesubventionerna till rätt målgrupper har de utan tvekan en positiv effekt på möjligheterna för dem som står långt från arbetsmarknaden att komma in i jobb. Det kan till och med skapa tillväxt hos små och medelstora företag som ser möjligheter att rekrytera och affärsutveckla på andra sätt än om de behöver ta hänsyn till den “vanliga” lönekostnaden. Samtidigt finns det en risk för undanträngningseffekter, vilket innebär att någon med möjlighet till subventionerad anställning tar jobb från någon arbetssökande som inte har samma subventionerade lönebild.

Dags för en ny arbetsmarknadsmodell

Jag är genuint orolig för Sveriges arbetsmarknadspolitik. Vi har dopat den svenska arbetsmarknaden under en högkonjunktur genom att använda extratjänster i ett läge när människor hade kunnat få jobb i privata näringslivet. De kommer inte vara berättigade till A-kassa när extratjänsten tar slut. Volymerna i arbetsmarknadsutbildningar sjunker dramatiskt samtidigt som det råder kompetensbrist i många branscher – detta trots att vi har ovanligt många arbetssökande inskrivna på AF som saknar utbildning eller verifikation på sin kompetens från sina tidigare hemländer. I ett läge när vi verkligen skulle behöva arbetsmarknadsutbildningar har vi fokusera på helt andra saker….

Skit i ideologin nu

Ideologi eller inte –  så fort nästa regering är på plats måste ansvariga politiker ta itu med detta viktiga område. Strunta i gamla ideologier nu och tro inte att 1900-talets system passar för morgondagens arbetsmarknad. Gör det som funkar och titta på de resultat som finns – och då menar jag inte studierna på jobbcoacher som gjordes för 15 år sedan. Se till att ha ett fokus på realtid och på jobbresultat. Se inte privata aktörer som konkurrenter till myndigheten, utan vi är underleverantörer som skapar förutsättningar för flexibilitet och kvalitetssäkring (under förutsättning att man köper och utvärderar på rätt sätt förstås). Min erfarenhet är att de flesta med reell erfarenhet från området säger samma sak, så egentligen är det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Svårare än så behöver det inte vara.

Artikel skriven av:

Maria Mattsson Mähl

Har varit vd i snart 20 år. Första VD-jobbet var i IT-branschen i slutet på 90-talet. De senaste 10 åren har jag jobbat med utbildning och matchning. För 5 år sedan startade vi AlphaCE som finns på drygt 50 orter i Sverige. Drömmen är att bli en internationell aktör.