Almedalsveckans sista dag och mitt sista blogginlägg från Visby för i år. Inför ett lugnt och folktomt Almedalen höll idag Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund sitt tal. Det var ett tal som följde trenden med brist på riktiga nyheter och näringspolitik. Han ägnade stor delar år sitt ca 30 minuter långa tal till att prata föräldraförsäkring och välfärd. Givetvis inget som överraskade eftersom det kom från en kristdemokratisk Socialminister.
I talets inledning tog Hägglund upp alla seminarier som arrangerats under veckan och skämtade skojfriskt om dess titlar. Han fortsatte med att på ett liberalt sätt prata frihet och poängtera att politikens roll är att skapa förutsättningar. Därefter pratade han om den ökade valfrihet genom avskaffandet av statliga monopol alliansen bidragit till under deras tid vid makten: 200 vårdcentraler, 300 apotek och halverad vårdkö.
Till vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt skickar han hälsningen: –”Monopolens tid är förbi!”
Avmonopolisering och ökad konkurrens innebär valfrihet och kostnadseffektivisering. På ett smart sätt målar han upp bilden att vänsterpartiet och socialdemokraterna vill precis tvärtemot, att det ska vara systemen som bestämmer över människan. För att ytterligare förtydliga denna bild påpekar han att de är rädda för att duktiga aktörer ska tjäna pengar, medan det för regeringen är kvaliteten som är central och inte driften.
I talet avfärdar Hägglund ett lite rörigt begrepp som gillas av såväl höger och vänsterpolitiker den senaste tiden: ”stadsindividualism”. Lite otydligt förklarar han att det innebär att välfärdsstatens uppgift är att befria människor från mellanmänskliga beroenden vilket ska leda till ökad frihet. Han håller inte hel med om detta och tror inte att allt ska läggas ut på professionella aktörer. Istället vill ha mer samhällsgemenskap och att vara mänsklig vilket innebär just att vara beroende av varandra. Samhället menar han, är långt mycket större än det offentliga. Visionen måste vara det goda samhället, inte den stora staten.
Under veckans i särklass roligaste tal toppar han med en fantasifull liknelse som lockar fram många skratt i den skara åhörare som samlats. Den bygger på att socialdemokraterna nu är Cirkus Löfven som gått från Göran Perssons tidigare enmanshow, via Mona Sahlin som den isärsågade damen och Håkan Juholt som den mänskliga kanonkulan som mycket sällan hamnar på fötterna. Skulle de behöva en stuntman, finns Mikael Damberg… Hägglund fortsätter sitt massiva angrepp på Stefan Löfven genom att retoriskt fråga om hur han ska trolla fram 100 miljoner till exportsatsningen och 1 miljard till klimatinnovationer från sin magiska hatt. Med all rätt ifrågasätter han hur detta ska förklaras som en satsning på näringslivet när socialdemokraternas politik kommer att innebära 25 miljarder i höjda skatter.
– Liknelsen att Löfven likt cirkusdirekturen praktiserar ”största möjliga tystnad” landar sedan i en filmkopplingen –”Titta han snackar” och att det skulle vara från Almedalens scen som det sker första gången.
Andra halvan av talet handlar nästan uteslutande om familjepolitik och han betonar tydligt att ansvaret ska ligga på familjen och föräldrarnas rätt att själva bestämma vem ska vara hemma med barnen och ett delat ansvar.
Talets sista del ägnar Hägglund åt att ifrågasätta hur ett samhälle mäts. Det finns andra viktiga mått jämsides med produktivitet och sysselsättning nämligen miljö, tillit, medborgaranda och sammanhållning – som vi inte mäter men som enligt Hägglund är av stor betydelse för ett gott samhälle.
Göran Hägglund är en skicklig retoriker och humorn i talet var det inget fel på. Vid flera tillfällen lockar han till sig rejäla skratt och första halvan av talet var roligt och fängslande att lyssna till. Under andra halvan av talet tappar han initiativet något och även om han är rolig upprepar han sig väldigt mycket och de konkreta förslagen lyser med sin frånvaro.
Huvuddelen av hans tal ägnas åt att stampa på och ifrågasätta socialdemokraternas Stefan Löfven. Jag hade velat sett mer av konkreta förslag och framtidsfokus istället för ett bakåtblickande och raljerande över andra. Ok, ett Almedalstal med två år till nästa val ska vara idealistiskt och behöver inte innehålla så mycket nytt och visst är det roligt med kriget mellan partierna. Hägglund för väl godkänt på denna punkt.
Almedalen, vi ses nästa år!